In memoriam till vår mor

Mamma, jag och Mikael 1965

Ingrid Kratz (10 december 1939 – 22 februari 2016) in memoriam

Min och mina syskon Thomas, Mikael och Susannes mor Ingrid (född Carlsson) somnade den 22 februari 2016 stilla in på Björngården i Gottsunda, Uppsala. Hon fick för några år sedan cancer som spred sig i hela hennes kropp och till sist orkade hennes kropp inte med längre.

Tyvärr var vår mor ingen person som berättade något om sig själv eller vem hon var så uppgiften att skriva det här är svår. Hon var ingen ond människa, hon var frukten av dels en tidsålder då man inte pratade om känslor och även av en uppväxt med en mor som i sin tur (vad vi vet) var likadan.

Hon var vår mor men vi vet ändå inget om henne. Hon var som sagt inte ond på något sätt, hon gjorde vad som förväntades av henne som moder, gav oss en bra uppväxt materiellt sätt. Vi fick trygghet, värme, mat, de saker vi ville ha men kärleken uteblev.

Mamma och jag 1965
Mamma och jag 1965

Det finns bilder från när vi var små där hon lyfter upp oss och hon ser lycklig ut. Jag hoppas hon var det och inte bara visade det som förväntades av henne. Jag vet att alla vi syskon har spekulerat i att hon levde ett liv hon egentligen inte ville leva. Hon träffade pappa när hon var runt 20, de gifte sig rätt snabbt, fick första barnet bara lite senare. Om hon verkligen ville det här vet vi inte, vi fick aldrig reda på det.

Hon föddes och växte upp i Uppsala, gick folk- och realskola, vi vet att hon bl a lärde sig stenografi. Efter att ha träffat pappa bodde de en period i Stockholm, därefter hos hennes mamma (vår mormor) på Salagatan i Uppsala. Därefter skaffade de lägenhet i Gränby, Uppsala, där de bodde några år och där jag och Mikael hade våra första år och där Thomas tillbringade sitt första år.

1967 flyttade hon och pappa tillsammans med vi då tre söner till ett nybyggt villaområde i Brunna, numera Vänge, utanför Uppsala. Ett år senare föddes Susanne, den efterlängtade dottern. Där i villan är vi uppväxta. Vår uppväxt var som nämnts tidigare trygg och säker men kärleken och engagemanget ifrån våra föräldrar saknades.

Ett starkt minne från den tiden är dock när hon hoppade in och var Skogsmulle för Friluftsfrämjandet när den ordinarie Mulle inte kunde. Det kändes så oväntat att hon skulle göra det men visar att det kanske fanns något där hon aldrig visade oss. Ett annat minne är från de somrar när vi var små då hon tog med oss i bilen, speciellt minns jag Simcan med de röda plyschsätena som blev stekheta på sommarsolen, till Bälingebadet. Där låg vi hela dagarna, badade, solade och åt glass. Så jo, det finns bra minnen också.

Under många år arbetade hon på sjukhuset på regementet S1. Hon hade då varit hemmafru i många år men när vi började bli stora ville hon jobba med något. Hon blev kvar där tills hon gick i pension.

Vår mor gillade musik, i unga år var det Elvis Presley som gällde. Hon hade ett antal skivor med honom, speciellt EP-skivor från 50-talsperioden. En låt vi är rätt säkra på att hon gillade är den här från 1972:

Under senare år har i alla fall jag haft dålig kontakt med henne förutom några telefonsamtal då och då. Senast vi sågs var för några år sedan i samband med syster Susannes bröllop. Då var hon ännu frisk, det var innan cancern bröt ut. Det var ett bra samtal vi fick då när jag var med hem till henne i väntan på tåget tillbaka till Gävle. Det blev ett sista bra och positivt fysiskt minne av henne.

Mamma, jag hoppas du får det bra på andra sidan och kommer till ro och får reda på vad du var menad att göra.

Vila i frid önskar jag, Mikael, Thomas och Susanne – dina barn.

Stå ej och gråt vid min grav.
Jag sover ej, jag gav mig av.

Jag är tusen vindar över sjön.
Jag är silverglittret över snön.
Jag är solsken över mogen säd.
Jag är stilla regn i höstens träd.

När du vaknar i morgonens vila,
är jag tysta fåglar som ila
i cirklande flykt över vatten.
Jag är milda stjärnor om natten.

Stå ej och sörj vid min grav.
Jag är ej död.Jag gav mig av.
som du lämnat kvar.

Kommentarer